Povel Ramel

Uppläsare

Powel Karl Henric Ramel, född 1 juni 1922 på Östermalm i Stockholm, död 5 juni 2007 på Lidingö, var en svensk friherre, text- och revyförfattare, kompositör, pianist, sångare samt komiker. Han åstadkom en rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower samt kom framförallt att kännetecknas av sina underfundiga låtar, fyllda med kluriga och halsbrytande texter tillsammans med stor musikalisk lekfullhet.

Ramel gifte sig 1949 med Susanna Östberg, dotter till Ragnar Östberg och vid tillfället verksam som dansare. Tillsammans fick de sonen Mikael och dottern Lotta Ramel.

Povels attribut var oftast tjockbottnade glasögon och varierande huvudbonader. Han avled på grund av komplikationer till följd av hjärtproblem.

Ätten Ramel, som härstammar från Skåne, introducerades på Riddarhuset 1664 och blev friherrlig 1770. Povel Ramel återfinns således i adelskalendern samt innehade adelsvärdigheten friherre och titulerades därmed i enlighet med svensk tradition formellt baron.

Povel Ramel växte upp i närheten av Karlaplan på Östermalm, som son till advokaten Karl Johan Henrik Ramel och Märtha Tesch. Povel Ramel fann sin första tacksamma publik i barnsköterskor, jungfrur och kokerskor. Hans föräldrar var uppmuntrande till hans skapande. Föräldrarna avled båda till följd av en trafikolycka 1937. Hela sitt vuxna liv menar han sig ha genomgått "ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken".

Ramel togs efter sina föräldrars död om hand av sin faster Elsie Virgin och studerade vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Under hela sin skoltid ägnade han sig dock mindre åt att läsa läxor än åt att teckna och spela musik. Han tog djupa intryck av dåtida populärartister och jazzmusiker som Bing Crosby, Fats Waller, Nat Gonella, Spike Jones och Harry Roy. I stället för att ta studenten studerade han under några ungdomsår teckning och piano. Den förra av dessa båda karriärer har han under den senare delen av sitt liv beskrivit som ett misslyckande.

Från 1939 kämpade sig Ramel fram som populärmusikskompositör och musiker, bland annat i bandet Embassy Sextett. Vid 17 års ålder satte han upp revyn Sommarfräknar på Källviksbrunn utanför Västervik. Ett litet genombrott fick han när Alice Babs spelade in hans sång Vårt eget Blue Hawaii 1942 och ett stort när Johanssons boogie-woogie-vals blev en stormsuccé på skiva och noter 1944.

År 1945 anställdes Povel Ramel av Radiotjänsts underhållningschef Per-Martin Hamberg, där han kom att producera flera nyskapande musikaliska humorprogram: Föreningen för flugighetens främjande från 1945, Fyra kring en flygel från 1947, Jakten på Johan Blöth 1948-1949 och Herr Hålms öden och angantyr 1950. I Martin Ljung och Brita Borg fann han två långvariga medarbetare, vilka kom att påverka och inspirera hans fortsatta karriär väsentligt. Radiolyssnarna blev förtjusta, men tidningarnas radiorecensenter var ofta oförstående inför upptågen och skrev till exempel ”Hur länge ska den där Ramel få fortsätta att roa sig själv och sina vänner i radio?”

Samtidigt gjorde Ramel en lång rad crazy-inspirerade skivinspelningar av egna sånger för skivbolaget HMV, bland andra Köp inte en zebra 1946, Tjo vad de va livat i holken 1948, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt 1950, Ittma Hohah 1950, Titta det snöar 1951 och The Gräsänkling Blues 1951. I sången Dom små, små detaljerna 1948 sjöng han duett med sångerskan och revyartisten Susanna Gillgren, född Östberg, som han gifte sig med 1949.

År 1952 grundade Ramel och Felix Alvo nöjesföretaget AB Knäppupp. Knäppupp-revyerna blev en institution i svenskt nöjesliv under många år med artister som Gunwer Bergqvist och Oscar Rundqvist, tillsammans med Ljung och Borg. Den första hette Akta Huvet och hade premiär på Cirkus i Göteborg 1952. Ramel bestämde sig för att medverka i revyer bara vartannat år och framträdde i Denna sida upp (1954-1955) (med numren Siskorna i björken och Alla har vi varit små), Tillstymmelser (1956-1957) (med Sorglösa brunn och Naturbarn, musikalen Funny Boy (1958-1959) (med Tänk dej en strut karameller) och Alla 4 (1960-1961) (med Karl Nilsson och de mästerliga pastischerna på Birger Sjöbergs och Bellmans visor: Sommartrivialiteter respektive Torstigste bröder). Han medverkade vidare i Dax igen (1962-1963), som firade Knäppupps tioårsjubileum, och På avigan (1966-1967), som var den första revy han skrev utan hjälp av medförfattare. I den senare framförde han den musikaliskt komplicerade duetten Håll musiken igång med Monica Zetterlund. Han medverkade inte i knäppuppen Ta av dej skorna (1964-1965) men kom ändå på Svensktoppen med sin insjungning av titelmelodin, som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers.

Knäppupp gjorde även flera filmer, bland andra Ratataa 1956, där Povel spelade huvudrollen som Staffan Stolle. På Knäppupps skivbolag spelade han in sånger som Måste vägen till Curaçao gynga så? och ett fåtal melodier under pseudonymen Bunny Blom.1966 tilldelades han Karl Gerhards Hederspris.

De sista entusiasterna (1968), där Wenche Myhre var Povels duettpartner, blev den sista Knäppupprevyn, men verksamheten fortsatte i nya, friare former: i krogshowerna The PoW Show (1969-70) och Andra varvet runt (1974) med Wenche (med Jag diggar dej och Det skulle aldrig delfinerna göra), som sångsolist i Sven Olsons Trio från 1971, jubileumskavalkaden KaRamellodier på Berns 1972, TV-serien Semlons gröna dalar (1977), Minspiration på Berns (1981-82, TV-serien Affären Ramel (1986) och Tingel Tangel på Tyrol (1989), den sistnämnda i samarbete med Hans Alfredson.

I Ramels trefaldigt guldmaskbelönade revy Knäpp igen (1992) medverkade bland andra Magnus Uggla, Johan Ulveson, Brita Borg och The Real Group. 1996 satte han upp revyn Kolla klotet med bland andra Tomas von Brömssen och Maria Lundqvist.

Hans självbiografiska böcker (utgivna 1992 och 1999) var överraskande allvarligt hållna. Med dem som underlag gjorde han tillsammans med producenten Karsten Thurfjell ett slags dramatiserade memoarer med musik- och sketchinslag för Sveriges Radio, AproPovel. Ramelska radioreminiscenser i åtta delar 2002.

Hans sista stora projekt blev Povel à la carte, en kombinerad konsert-, revy- och intervjushow i samarbete med bland andra sonen Mikael och sångaren och entertainern Stephan Lundin. Povel à la carte hade premiär på Maximteatern hösten 2005 för att under de följande två åren turnera i hela landet. Dess kännemärke var den spontanitet som kännetecknade hela konceptet, där den största delen utgjordes av Lundins intervjuer av Povel (med nya frågor varje kväll) och Povels anekdotiska, ofta musikaliskt illustrerade, svar.

Ramels betydelse för svensk nöjes- och humorhistoria kan knappast överskattas. Underfundiga visor med kluriga och halsbrytande texter är ett signum för honom. Med en enastående rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower har han satt djupa spår i svensk underhållning. Mycket har skrivits om Ramels ovilja att göra samhällstillvända eller politiska texter (även om sådana förekommer, t ex The Nej Tack Jump) och inte heller lyriska kärleksvisor har någon framträdande plats i hans produktion (fastän undantag finns även från denna regel). I sitt eget fack är han dock oöverträffad och har med sin ordglädje, musikaliska lekfullhet och lätta vansinne påverkat senare sångartister som Owe Thörnqvist, Robert Broberg, Stefan Demert och Totte Wallin. "Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder", sa Gösta Ekman en gång. Även senare artister som The Hives och The Cardigans har låtit sig inspireras av Povels texter.

Att Ramel skulle vara opolitisk förnekade bland andra Tage Danielsson som menade att "Povels musikaliska härnadståg mot cynisk idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk".

De flesta av Ramels sånger är i någon mening parodier eller pastischer på existerande sångstilar, men så säkra till musik och text att de får ett eget liv. Till exempel har barnviseparodin Lingonben blivit en populär medlem av den svenska barnviserepertoaren. Litteraturhistorikern Göran Hägg har menat att Ramels "stilparodier och nonsensvisor" visserligen är geniala men att de "knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film", men i den formen lever de likafullt.

Ramel erhöll Gustaf Fröding-stipendiet 1981 och instiftade det egna Karamelodiktstipendiet 1983. Varje år delas utmärkelsen Povels penna ut till en revyförfattare.

Priser och utmärkelser

  • SKAP-stipendiet 1959
  • Evert Taube-stipendiet 1962
  • Karl Gerhards medalj för lång och trogen spänst 1962
  • Karl Gerhards Hederspris 1966
  • Stockholm stads kulturnämnds hederspris 1971
  • Kungliga statsstipendiet 1971 Läkerols kulturpris 1972
  • Sveriges populäraste artist. Resultat av omröstning i röster i radio 1973
  • Hedersmedlem i SKAP 1976
  • Litteris et Artibus 1978
  • Lisebergsapplåden 1979
  • Gustaf Fröding-stipendiet 1981
  • Stallbrödernas pris Revyräven 1982
  • Sällskapet Bellmansångarnas hederspris 1985
  • Natur & Kulturs kulturpris 1986
  • Expressens kulturpris Spelmannen 1987
  • Hedersdoktor vid Stockholms universitet 1998
  • Fred-Winter stipendiet 1998
  • Ferlinpriset 2002
  • Karl Gerhard-stipendiet 2003
  • S:t Eriksmedaljen. Utnämnd till Förtjänt stockholmare 2004.
  • Hedersdoktor vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg 2005
  • Fridolf Rhudinpriset 2006

Uppläsningar

Povel Ramel

Uppläsare

Powel Karl Henric Ramel, född 1 juni 1922 på Östermalm i Stockholm, död 5 juni 2007 på Lidingö, var en svensk friherre, text- och revyförfattare, kompositör, pianist, sångare samt komiker. Han åstadkom en rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower samt kom framförallt att kännetecknas av sina underfundiga låtar, fyllda med kluriga och halsbrytande texter tillsammans med stor musikalisk lekfullhet.

Ramel gifte sig 1949 med Susanna Östberg, dotter till Ragnar Östberg och vid tillfället verksam som dansare. Tillsammans fick de sonen Mikael och dottern Lotta Ramel.

Povels attribut var oftast tjockbottnade glasögon och varierande huvudbonader. Han avled på grund av komplikationer till följd av hjärtproblem.

Ätten Ramel, som härstammar från Skåne, introducerades på Riddarhuset 1664 och blev friherrlig 1770. Povel Ramel återfinns således i adelskalendern samt innehade adelsvärdigheten friherre och titulerades därmed i enlighet med svensk tradition formellt baron.

Povel Ramel växte upp i närheten av Karlaplan på Östermalm, som son till advokaten Karl Johan Henrik Ramel och Märtha Tesch. Povel Ramel fann sin första tacksamma publik i barnsköterskor, jungfrur och kokerskor. Hans föräldrar var uppmuntrande till hans skapande. Föräldrarna avled båda till följd av en trafikolycka 1937. Hela sitt vuxna liv menar han sig ha genomgått "ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken".

Ramel togs efter sina föräldrars död om hand av sin faster Elsie Virgin och studerade vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Under hela sin skoltid ägnade han sig dock mindre åt att läsa läxor än åt att teckna och spela musik. Han tog djupa intryck av dåtida populärartister och jazzmusiker som Bing Crosby, Fats Waller, Nat Gonella, Spike Jones och Harry Roy. I stället för att ta studenten studerade han under några ungdomsår teckning och piano. Den förra av dessa båda karriärer har han under den senare delen av sitt liv beskrivit som ett misslyckande.

Från 1939 kämpade sig Ramel fram som populärmusikskompositör och musiker, bland annat i bandet Embassy Sextett. Vid 17 års ålder satte han upp revyn Sommarfräknar på Källviksbrunn utanför Västervik. Ett litet genombrott fick han när Alice Babs spelade in hans sång Vårt eget Blue Hawaii 1942 och ett stort när Johanssons boogie-woogie-vals blev en stormsuccé på skiva och noter 1944.

År 1945 anställdes Povel Ramel av Radiotjänsts underhållningschef Per-Martin Hamberg, där han kom att producera flera nyskapande musikaliska humorprogram: Föreningen för flugighetens främjande från 1945, Fyra kring en flygel från 1947, Jakten på Johan Blöth 1948-1949 och Herr Hålms öden och angantyr 1950. I Martin Ljung och Brita Borg fann han två långvariga medarbetare, vilka kom att påverka och inspirera hans fortsatta karriär väsentligt. Radiolyssnarna blev förtjusta, men tidningarnas radiorecensenter var ofta oförstående inför upptågen och skrev till exempel ”Hur länge ska den där Ramel få fortsätta att roa sig själv och sina vänner i radio?”

Samtidigt gjorde Ramel en lång rad crazy-inspirerade skivinspelningar av egna sånger för skivbolaget HMV, bland andra Köp inte en zebra 1946, Tjo vad de va livat i holken 1948, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt 1950, Ittma Hohah 1950, Titta det snöar 1951 och The Gräsänkling Blues 1951. I sången Dom små, små detaljerna 1948 sjöng han duett med sångerskan och revyartisten Susanna Gillgren, född Östberg, som han gifte sig med 1949.

År 1952 grundade Ramel och Felix Alvo nöjesföretaget AB Knäppupp. Knäppupp-revyerna blev en institution i svenskt nöjesliv under många år med artister som Gunwer Bergqvist och Oscar Rundqvist, tillsammans med Ljung och Borg. Den första hette Akta Huvet och hade premiär på Cirkus i Göteborg 1952. Ramel bestämde sig för att medverka i revyer bara vartannat år och framträdde i Denna sida upp (1954-1955) (med numren Siskorna i björken och Alla har vi varit små), Tillstymmelser (1956-1957) (med Sorglösa brunn och Naturbarn, musikalen Funny Boy (1958-1959) (med Tänk dej en strut karameller) och Alla 4 (1960-1961) (med Karl Nilsson och de mästerliga pastischerna på Birger Sjöbergs och Bellmans visor: Sommartrivialiteter respektive Torstigste bröder). Han medverkade vidare i Dax igen (1962-1963), som firade Knäppupps tioårsjubileum, och På avigan (1966-1967), som var den första revy han skrev utan hjälp av medförfattare. I den senare framförde han den musikaliskt komplicerade duetten Håll musiken igång med Monica Zetterlund. Han medverkade inte i knäppuppen Ta av dej skorna (1964-1965) men kom ändå på Svensktoppen med sin insjungning av titelmelodin, som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers.

Knäppupp gjorde även flera filmer, bland andra Ratataa 1956, där Povel spelade huvudrollen som Staffan Stolle. På Knäppupps skivbolag spelade han in sånger som Måste vägen till Curaçao gynga så? och ett fåtal melodier under pseudonymen Bunny Blom.1966 tilldelades han Karl Gerhards Hederspris.

De sista entusiasterna (1968), där Wenche Myhre var Povels duettpartner, blev den sista Knäppupprevyn, men verksamheten fortsatte i nya, friare former: i krogshowerna The PoW Show (1969-70) och Andra varvet runt (1974) med Wenche (med Jag diggar dej och Det skulle aldrig delfinerna göra), som sångsolist i Sven Olsons Trio från 1971, jubileumskavalkaden KaRamellodier på Berns 1972, TV-serien Semlons gröna dalar (1977), Minspiration på Berns (1981-82, TV-serien Affären Ramel (1986) och Tingel Tangel på Tyrol (1989), den sistnämnda i samarbete med Hans Alfredson.

I Ramels trefaldigt guldmaskbelönade revy Knäpp igen (1992) medverkade bland andra Magnus Uggla, Johan Ulveson, Brita Borg och The Real Group. 1996 satte han upp revyn Kolla klotet med bland andra Tomas von Brömssen och Maria Lundqvist.

Hans självbiografiska böcker (utgivna 1992 och 1999) var överraskande allvarligt hållna. Med dem som underlag gjorde han tillsammans med producenten Karsten Thurfjell ett slags dramatiserade memoarer med musik- och sketchinslag för Sveriges Radio, AproPovel. Ramelska radioreminiscenser i åtta delar 2002.

Hans sista stora projekt blev Povel à la carte, en kombinerad konsert-, revy- och intervjushow i samarbete med bland andra sonen Mikael och sångaren och entertainern Stephan Lundin. Povel à la carte hade premiär på Maximteatern hösten 2005 för att under de följande två åren turnera i hela landet. Dess kännemärke var den spontanitet som kännetecknade hela konceptet, där den största delen utgjordes av Lundins intervjuer av Povel (med nya frågor varje kväll) och Povels anekdotiska, ofta musikaliskt illustrerade, svar.

Ramels betydelse för svensk nöjes- och humorhistoria kan knappast överskattas. Underfundiga visor med kluriga och halsbrytande texter är ett signum för honom. Med en enastående rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower har han satt djupa spår i svensk underhållning. Mycket har skrivits om Ramels ovilja att göra samhällstillvända eller politiska texter (även om sådana förekommer, t ex The Nej Tack Jump) och inte heller lyriska kärleksvisor har någon framträdande plats i hans produktion (fastän undantag finns även från denna regel). I sitt eget fack är han dock oöverträffad och har med sin ordglädje, musikaliska lekfullhet och lätta vansinne påverkat senare sångartister som Owe Thörnqvist, Robert Broberg, Stefan Demert och Totte Wallin. "Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder", sa Gösta Ekman en gång. Även senare artister som The Hives och The Cardigans har låtit sig inspireras av Povels texter.

Att Ramel skulle vara opolitisk förnekade bland andra Tage Danielsson som menade att "Povels musikaliska härnadståg mot cynisk idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk".

De flesta av Ramels sånger är i någon mening parodier eller pastischer på existerande sångstilar, men så säkra till musik och text att de får ett eget liv. Till exempel har barnviseparodin Lingonben blivit en populär medlem av den svenska barnviserepertoaren. Litteraturhistorikern Göran Hägg har menat att Ramels "stilparodier och nonsensvisor" visserligen är geniala men att de "knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film", men i den formen lever de likafullt.

Ramel erhöll Gustaf Fröding-stipendiet 1981 och instiftade det egna Karamelodiktstipendiet 1983. Varje år delas utmärkelsen Povels penna ut till en revyförfattare.

Priser och utmärkelser

  • SKAP-stipendiet 1959
  • Evert Taube-stipendiet 1962
  • Karl Gerhards medalj för lång och trogen spänst 1962
  • Karl Gerhards Hederspris 1966
  • Stockholm stads kulturnämnds hederspris 1971
  • Kungliga statsstipendiet 1971 Läkerols kulturpris 1972
  • Sveriges populäraste artist. Resultat av omröstning i röster i radio 1973
  • Hedersmedlem i SKAP 1976
  • Litteris et Artibus 1978
  • Lisebergsapplåden 1979
  • Gustaf Fröding-stipendiet 1981
  • Stallbrödernas pris Revyräven 1982
  • Sällskapet Bellmansångarnas hederspris 1985
  • Natur & Kulturs kulturpris 1986
  • Expressens kulturpris Spelmannen 1987
  • Hedersdoktor vid Stockholms universitet 1998
  • Fred-Winter stipendiet 1998
  • Ferlinpriset 2002
  • Karl Gerhard-stipendiet 2003
  • S:t Eriksmedaljen. Utnämnd till Förtjänt stockholmare 2004.
  • Hedersdoktor vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg 2005
  • Fridolf Rhudinpriset 2006

Sök bland våra böcker och författare

Sök bland våra ljudböcker, författare och uppläsare