Liza Marklund

Eva Elisabeth "Liza" Marklund, född 9 september 1962 i Piteå landsförsamling i Pålmark utanför Piteå, Norrbottens län, är en svensk författare och journalist samt UNICEF-ambassadör sedan november 2004. Hon är dotter till Nils Gustaf Gerhard Marklund och Iva Ingegerd Marklund.

Liza Marklund växte upp i Norrfjärden utanför Piteå, och slutade skolan efter högstadiet. Hon läste sig till gymnasiekompetens på allmän linje vid Kalix folkhögskola, där hon sedan fortsatte sina studier på journalistlinjen. Efter flera år som journalist debuterade hon som författare 1995 med boken Gömda, skriven tillsammans med Maria Eriksson. Hennes första deckare, Sprängaren, kom ut 1998 och med den etablerade hon sig som en av Sveriges mest säljande författare. Tillsammans med Jan Guillou bildade hon Piratförlaget där hon ger ut sina böcker. Vid sidan av författarskapet är Liza Marklund krönikör i Expressen.

Liza Marklund har skrivit ett flertal deckare i serien om kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon. De är moderna deckare som inte följer 1920-talets deckarnormer i fråga om handlingens enhet utan tar upp samtida fenomen, debatterar aktuella politiska frågor och har många bihandlingar. Annika Bengtzon, hjältinnan i böckerna, har fått sitt namn av Marklunds äldsta dotter Annika och av Bengt Bengtzon, Marklunds favoritchef från tiden som journalist på Expressen. Två romaner, Sprängaren och Paradiset, har filmatiserats av Colin Nutley med Helena Bergström i huvudrollen.

Liza Marklund har deltagit i samhällsdebatten om glesbygdsproblematiken i Norrlands inland och har framfört åsikten att regionsstöd inte bör tilldelas glesbygden utan istället användas till att bygga fler lägenheter i storstäderna så att fler människor kan "bo där de vill". Hon har även engagerat sig mot fildelning i upphovsrättsdebatten och hon har deltagit i debatten om mäns misshandel av kvinnor. Hennes första bok, Gömda, är en dokumentärroman om en kvinna som misshandlats och tvingats fly från landet. Den utgavs på Bonniers 1995, och tillkom efter att Aftonbladet tappat bort ett manus hon skrivit om ämnet. Den följdes upp av Asyl 2004.

Hon och hennes man Mikael har bott ihop i 13 år i Stockholm, för närvarande i ett 600 kvadratmeter stort townhouse i Lärkstan. Paret har två barn tillsammans. Hennes äldsta dotter (som inte är Mikaels barn) är fotomodellen och skådespelerskan Annika Marklund. Familjen har även hus i Spanien. Liza Marklund har sin skrivarlya i Gamla stan.

Kritik mot Marklund har framförts av litteraturvetare såsom Anne Heith, lektor vid Umeå universitet, brottsofferforskare såsom Magnus Lindgren vid Stockholms universitet och Polishögskolan i Stockholm, och journalister såsom Sigrid Kahle, Staffan Heimersson och Per Svensson, mot vad de anser vara en rasistisk och orientalistisk demonisering av män från Mellanöstern i Marklunds dokumentärromaner. Andra litteraturforskare, såsom Annette Årheim, aktiv vid Umeå universitet, har kritiserat Marklund för att hon inte tydligt nog signalerat att hennes alster är fiktion utan istället använt sig av intervjuer, mediaframträdanden, baksidetext, m.m. som "kommersiella strategier" där hon lanserat sina dokumentärromaner som sanna historier tagna direkt ur verkligheten. Hennes deckare har kritiserats av Åsa Linderborg för att de, enligt Linderborg, ger uttryck för klassförakt.

Marklunds TV4-dokumentär "Lite stryk får dom tåla" har kritiserats och fällts av Granskningsnämnden för radio och TV för osaklighet och hennes reklamkampanj för En plats i solen har fällts av MarknadsEtiska Rådet för att vara "stötande" och "strida mot god marknadsföringssed". Hon har även fått kritik för sina bedrägerianklagelser i Expressen mot Elisabeth Hermon, ägaren av Trossen, som efter omfattande utredningar av polisen och skattemyndigheten frikändes ett år efter publiceringen av anklagelserna.

När Marklund anlitade Niclas Salomonsson som agent 2008 kritiserades hon av tjugo författarkollegor och journalister, bland andra Karin Alfredsson, Carin Holmberg, Mian Lodalen, Camilla Läckberg, Annika Sundbaum-Melin, Maria Sveland och Katarina Wennstam. Kritiken grundade sig i att Salomonsson dömts för kvinnomisshandel och därför av de tjugo debattörerna inte ansågs vara ett lämpligt val för en författare som engagerat sig för kvinnliga våldsoffer och som stött kampen mot kvinnofridsbrott. Piratförlagskollegorna Ann-Marie Skarp och Anne Holt försvarade Marklunds val av agent. Liksom Piratförlagskollegan Jan Guillou och Salomonsson (som uttalat sig om misshandeln i en annan debatt 2007) valde Holt och Skarp att istället kritisera kvinnan som utsatts för misshandeln, författaren Unni Drougge.

Gömda-debatten (en sammanfattning)

I december 2008 utkom journalisten Monica Antonsson med reportageboken Mia - Sanningen om Gömda, en bok där hon kritiskt faktagranskat bakgrundsmaterialet som Marklunds dokumentärroman Gömda bygger på. Hennes kritik mot Gömda är att den, enligt Antonssons granskning, endast bristfälligt speglar den verklighet som den tillgängliga dokumentationen om fallet påvisar och som de andra inblandade återger i intervjuer. Enligt Antonsson har centrala delar av händelseförloppet förtigits och omdiktats i Gömda och hon riktar kritik speciellt mot att boken trots detta marknadsförts som en sann historia, med fiktiva element från boken upprepade i media som fakta både i artiklar och debattinlägg av Marklund och i intervjuer givna av bokens huvudperson, Maria Eriksson. Marklund har tidigare hävdat att det endast är mindre ändringar som gjorts för att avidentifiera de inblandade, men att grundpelarna i berättelsen är korrekta. Hon har dock i samband med debatten i januari 2009 om bokens sanningshalt medgett att det var ett misstag att skriva att det var en sann historia och att det istället borde ha stått "baserad på en sann historia" på bokens omslag. Enligt Marklund är Gömda och Asyl Maria Erikssons subjektiva sanning och Marklund har inte med flit velat vilseleda någon med titeln och de skiftande genrebeteckningarna hon använt. Debatten ledde till att Bibliotekstjänst i januari 2009 omklassificerade boken från facklitteratur till skönlitteratur.

Serien om journalisten Annika Bengtzon är inte skriven i samma tidsmässiga ordning som händelserna utspelas i Annikas liv. Vill man läsa dem i kronologisk ordning gäller följande:

1. Studio sex (1999) - som utspelar sig åtta år före Sprängaren.
2. Paradiset (2000) - en direkt fortsättning på Studio sex.
3. Prime time (2002) - tidsmässigt mellan Paradiset och Sprängaren.
4. Sprängaren (1998)
5. Den röda vargen (2003) - en fristående roman som tar vid där Sprängaren slutade.
6. Nobels testamente (2006) - fristående fortsättning på Den röda vargen.
7. Livstid (2007) - en direkt fortsättning på Nobels testamente.
8. En plats i solen (2008) - en fortsättning på Livstid.

• Debutant-diplomet 1998
• Polonipriset 1998
• SKTF:s pris-årets författare 1999
• Svenska Litteraturpriset 2007