Johan Petterson

Sommaren 2001 var jag inbjuden att som målare följa med isbrytaren Oden på en vetenskaplig expedition till Nordpolen. Mitt uppdrag var att porträttera landskap och deltagare. Med video, stillbildskamera, penna och penslar åkte jag i väg.
   Vi färdades genom en arktisk öken i sju veckor. Sjuttio människor, helt omgivna av is och med konstant solljus tjugofyra timmar om dygnet. Ingen kunde lämna båten. Det var en situation som bjöd på många överraskningar. Den blå iselden och isbjörnarna. Forskare som var lika fokuserade som elitidrottsmän. Intriger och kärleksaffärer ombord. För min del var den största överraskningen att skrivandet tog överhand. Jag hade tänkt föra dagbok över resan, men snart räckte inte de samvetsgranna anteckningarna om väder och relationer ombord.
Klockan fyra på morgonen i fullt dagsljus på latitud 89° N förstod att det var en roman jag jobbade med. En litterär text. Något sådant hade jag aldrig tänkt mig. Jag är konstnär, målar mina bilder och ställer ut, gör kanske en och annan installation.
   En sida av min konstnärliga verksamhet, parallell med måleriet, har varit att arbeta med grafisk formgivning. Att läsa alla dessa manus har varit mitt universitet. Det har alltid funnits något att lära om hur en god historia ska berättas. Jag har fått respekt för skrivandet.
   En roman är en möjlighet att få höra någon tala i egen sak till punkt. Det är en exklusivitet i dag när det mesta stöts och blöts och stäms av i grupper, nätverk och projekt. I romanen möter man en röst och oavsett om man gillar den eller inte, så ges en möjlighet att följa en tanke till slut. I samhällsbygget och i politiken behövs nog samförstånd, men det är ingen förutsättning för det konstnärliga gestaltandet, snarare tvärtom.

Från åren på Konstfack i början på 1980-talet fram till nu, har jag haft ett intresse för naturen och hur den beskrivs; i litteraturen, i landskapsmåleriet och i tv-program. Hur ser vetenskapsmännen på den natur de undersöker och hur skiljer sig det från konsten? Om detta handlar min bok, men även om en konstnär som i det arktiska landskapet möter sina egna infrusna minnen. Obehagliga känslor kommer upp till ytan och ingen kan som sagt lämna båten...

Det är en roman om kärlek och svartsjuka, måleri och vetenskap.

Johan Petterson

Johan Petterson

Sommaren 2001 var jag inbjuden att som målare följa med isbrytaren Oden på en vetenskaplig expedition till Nordpolen. Mitt uppdrag var att porträttera landskap och deltagare. Med video, stillbildskamera, penna och penslar åkte jag i väg.
   Vi färdades genom en arktisk öken i sju veckor. Sjuttio människor, helt omgivna av is och med konstant solljus tjugofyra timmar om dygnet. Ingen kunde lämna båten. Det var en situation som bjöd på många överraskningar. Den blå iselden och isbjörnarna. Forskare som var lika fokuserade som elitidrottsmän. Intriger och kärleksaffärer ombord. För min del var den största överraskningen att skrivandet tog överhand. Jag hade tänkt föra dagbok över resan, men snart räckte inte de samvetsgranna anteckningarna om väder och relationer ombord.
Klockan fyra på morgonen i fullt dagsljus på latitud 89° N förstod att det var en roman jag jobbade med. En litterär text. Något sådant hade jag aldrig tänkt mig. Jag är konstnär, målar mina bilder och ställer ut, gör kanske en och annan installation.
   En sida av min konstnärliga verksamhet, parallell med måleriet, har varit att arbeta med grafisk formgivning. Att läsa alla dessa manus har varit mitt universitet. Det har alltid funnits något att lära om hur en god historia ska berättas. Jag har fått respekt för skrivandet.
   En roman är en möjlighet att få höra någon tala i egen sak till punkt. Det är en exklusivitet i dag när det mesta stöts och blöts och stäms av i grupper, nätverk och projekt. I romanen möter man en röst och oavsett om man gillar den eller inte, så ges en möjlighet att följa en tanke till slut. I samhällsbygget och i politiken behövs nog samförstånd, men det är ingen förutsättning för det konstnärliga gestaltandet, snarare tvärtom.

Från åren på Konstfack i början på 1980-talet fram till nu, har jag haft ett intresse för naturen och hur den beskrivs; i litteraturen, i landskapsmåleriet och i tv-program. Hur ser vetenskapsmännen på den natur de undersöker och hur skiljer sig det från konsten? Om detta handlar min bok, men även om en konstnär som i det arktiska landskapet möter sina egna infrusna minnen. Obehagliga känslor kommer upp till ytan och ingen kan som sagt lämna båten...

Det är en roman om kärlek och svartsjuka, måleri och vetenskap.

Sök bland våra böcker och författare

Sök bland våra ljudböcker, författare och uppläsare