Vi som är på väg att bli gamla idag känner vare sig igen oss i förebilderna från våra föräldrar eller i samtidens föreställningar om oss. Men vem är vi då? Och vad kan och vill vi göra med den tredjedel av livet vi kan ha framför oss?

Ålderfördelningen är på väg att ändras. Vartannat nyfött barn i Sverige förväntas bli över 100 år, och redan nu är ålderspyramiden inte en pyramid utan snarare ett hus med nästan lodräta väggar och ett ganska platt tak längst upp. De flesta äldre har en god hälsa och de är bevisligen aktiva också efter sin pensionering - arbetet har bara bytt form. Nu behövs det öppningar mot alla möjliga sorters arbetsliv, inte bara till det befintliga som obegripligt nog fortfarande räknar insatser i timmar. Förnyelsen kan bli betydelsefull också för yngre.

Livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet. Den som är gammal är inte ung - men varför skulle hon vara det? En människa med många årsringar har chansen att uppleva en andra lärpuckel utifrån allt det hon redan har inom sig. Och hennes eventuella långsamhet är inte bara av ondo - resultatet av dne kan bli något långsiktigt mer hållbart, något betänkt och gediget som kan utgöra en viktig motkraft i allt det snabbproducerade och billiga.